Är jag värd det här?
Ännu ett misstag har begåtts. Varför gör han så här om och om igen? Vad fan har jag gjort för att förtjäna det här?
Jag kan svära på att han har varit otrogen, IGEN. Jag orkar inte längre. Men vill jag vara utan honom? Vill jag bara glömma kvällen och gå vidare med honom? Eller minnas och gå vidare själv? Jag vet verkligen inte vad jag vill.
Jag klarar mig utan honom, det gör jag. Men jag vet inte om jag vill vara utan honom.
Jag varken kan eller vill prata med någon om det här. Det är ingen annans problem att lösa.
Jag hatar fan mig själv och mitt liv.
Jag kan svära på att han har varit otrogen, IGEN. Jag orkar inte längre. Men vill jag vara utan honom? Vill jag bara glömma kvällen och gå vidare med honom? Eller minnas och gå vidare själv? Jag vet verkligen inte vad jag vill.
Jag klarar mig utan honom, det gör jag. Men jag vet inte om jag vill vara utan honom.
Jag varken kan eller vill prata med någon om det här. Det är ingen annans problem att lösa.
Jag hatar fan mig själv och mitt liv.
Usch
Varför är just jag tillsammans med en kille som ALLA andra har petat på?
Varför kan inte det förflutna få stanna där?
Varför måste sms som "Vi hade det ju väldigt trevligt i sängkammaren för ett år" sen dyka upp?
Varför gör han alltid om samma misstag? Varför är jag inte tillräckligt viktig för honom?
Jag orkar inte med det här. Jag gör fan inte det. Varför är jag så jävla svag?
Eller är jag svag? Är det BARA han som har problematik?
Jag vet inte och jag förstår inte.
Är jag för hård? Eller är det han som har problem?
FAN. FAN. FAN. FAN. FAN. FAN!!!!
Vad ska jag göra?
Jag får höra att jag är egoistisk,
att jag bara ser mina egna behov.
Jag får höra att jag är jobbig,
att jag är krävande.
Jag vill få höra att jag gör något bra,
någon gång.
Jag vill få höra att någon gillar mig,
för den jag är.
Jag undrar när någon ska se mina behov,
när jag ska få ta min plats och bli uppmärksammad?
Ingen lyssnar, ingen ser.
Men ibland vill jag att någon ska vilja lyssna på det jag säger.
Jag vill att någon ska se det jag gör.
Jag har så många gånger försökt att ändra på den jag är,
för att behaga dom andra, för att de ska tycka om mig.
Men jag vet inte vad jag ska göra längre,
hur ska jag va för att de ska tycka om mig, uppskatta mig?
Det finns så mycket jag behöver säga,
så mycket jag behöver få ur mig.
Men det är aldrig någon som vill lyssna.
Jag har så mycket inom mig som måste få komma ut, men ingen vill höra.
Mina önskningar måste någon gång bli uppfyllda.
Jag måste någon gång få mina behov tillfredsställda.
Mina syskon vill inte umgås med mig, de tycker inte om mig.
De ringer aldrig, de talar aldrig om för mig vad de uppskattar hos just mig.
Jag får aldrig höra "Du är bra!".
Jag får höra att jag är jobbig, ful, korkad och tråkig.
Jag får aldrig höra att jag gör något bra, att jag är fin, att jag är smart eller att jag är rolig.
Det är de gånger som jag tar avstånd, de gånger jag bara finns i bakgrunden
som någon frågar "Vad är det?", bara då.
Ska jag behöva försvinna helt för att någon ska uppskatta mig?
att jag bara ser mina egna behov.
Jag får höra att jag är jobbig,
att jag är krävande.
Jag vill få höra att jag gör något bra,
någon gång.
Jag vill få höra att någon gillar mig,
för den jag är.
Jag undrar när någon ska se mina behov,
när jag ska få ta min plats och bli uppmärksammad?
Ingen lyssnar, ingen ser.
Men ibland vill jag att någon ska vilja lyssna på det jag säger.
Jag vill att någon ska se det jag gör.
Jag har så många gånger försökt att ändra på den jag är,
för att behaga dom andra, för att de ska tycka om mig.
Men jag vet inte vad jag ska göra längre,
hur ska jag va för att de ska tycka om mig, uppskatta mig?
Det finns så mycket jag behöver säga,
så mycket jag behöver få ur mig.
Men det är aldrig någon som vill lyssna.
Jag har så mycket inom mig som måste få komma ut, men ingen vill höra.
Mina önskningar måste någon gång bli uppfyllda.
Jag måste någon gång få mina behov tillfredsställda.
Mina syskon vill inte umgås med mig, de tycker inte om mig.
De ringer aldrig, de talar aldrig om för mig vad de uppskattar hos just mig.
Jag får aldrig höra "Du är bra!".
Jag får höra att jag är jobbig, ful, korkad och tråkig.
Jag får aldrig höra att jag gör något bra, att jag är fin, att jag är smart eller att jag är rolig.
Det är de gånger som jag tar avstånd, de gånger jag bara finns i bakgrunden
som någon frågar "Vad är det?", bara då.
Ska jag behöva försvinna helt för att någon ska uppskatta mig?
Jag är jag
Jag kräver inte mycket
men jag kräver att få ta lika stor plats som alla andra
jag kräver att inte bli kvävd och bortglömd
jag kräver att få bli sedd och lyssnad på
Jag har svårt för att visa känslor, det vet jag
men sådan är jag
jag har svårt för att vistas i sociala sammanhang
till och med bara med min familj
men jag vet inte hur man gör
Jag vill bara inte bli förbisedd för att jag inte vet hur man gör
jag vill inte att folk ska tycka att jag är konstig
jag vet bara inte vad jag ska säga, göra eller hur jag ska uttrycka mig
jag är inte enkel eller lätt
men jag är jag
men jag kräver att få ta lika stor plats som alla andra
jag kräver att inte bli kvävd och bortglömd
jag kräver att få bli sedd och lyssnad på
Jag har svårt för att visa känslor, det vet jag
men sådan är jag
jag har svårt för att vistas i sociala sammanhang
till och med bara med min familj
men jag vet inte hur man gör
Jag vill bara inte bli förbisedd för att jag inte vet hur man gör
jag vill inte att folk ska tycka att jag är konstig
jag vet bara inte vad jag ska säga, göra eller hur jag ska uttrycka mig
jag är inte enkel eller lätt
men jag är jag
...
Jag är så trött.
Jag finner ingen anledning till att fortsätta.
Gör du?
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte leva.
Jag finner ingen anledning till att fortsätta.
Gör du?
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte leva.
Försök att se med slutna ögon
Jag mår inte bra. Jag är nära min breaking-point.
Men jag når inte ända fram, något håller mig tillbaka.
Jag vill inte vara ensam, men på något sätt är jag ändå ensam mot världen.
Jag försöker att titta med slutna ögon för att slippa se världen.
Men det är inte enkelt att varken försöka se framåt eller se nuet med slutna ögon.
Jag är så trött.
Men jag når inte ända fram, något håller mig tillbaka.
Jag vill inte vara ensam, men på något sätt är jag ändå ensam mot världen.
Jag försöker att titta med slutna ögon för att slippa se världen.
Men det är inte enkelt att varken försöka se framåt eller se nuet med slutna ögon.
Jag är så trött.
Brist då, snälla!
Vikt: 66.6 kg
Midjemått: 75
Jag är fet. Jag är äcklig. Jag är oattraktiv.
Jag är destruktiv. Jag lever tätt intill min ångest. Jag vet inte hur jag står ut med mig själv.
Mitt i alla denna destruktivitet borde det brista för mig någon gång. Hur mycket tål jag? Alldeles för mycket. Jag vill att det ska brista, för just i den stunden det brister det är då det tar stopp. Det är då jag kommer att inse att jag inte klarar av livet längre. Jag, min kropp och mitt psyke verkar tåla vad som helst. Förbannade jävla skit.
Jag är trött. Jag är trött på att det inte brister. Jag är trött för att jag står ut.
Jag är utmattad...
Midjemått: 75
Jag är fet. Jag är äcklig. Jag är oattraktiv.
Jag är destruktiv. Jag lever tätt intill min ångest. Jag vet inte hur jag står ut med mig själv.
Mitt i alla denna destruktivitet borde det brista för mig någon gång. Hur mycket tål jag? Alldeles för mycket. Jag vill att det ska brista, för just i den stunden det brister det är då det tar stopp. Det är då jag kommer att inse att jag inte klarar av livet längre. Jag, min kropp och mitt psyke verkar tåla vad som helst. Förbannade jävla skit.
Jag är trött. Jag är trött på att det inte brister. Jag är trött för att jag står ut.
Jag är utmattad...
Deep down
Hela världen är ful och äcklig. Jag mår illa. Jag mår illa av mig själv och jag mår illa av världen.
Jag vill inte se någon i ögonen. Jag vill inte se deras ro, deras lycka.
Inte när jag själv inte kan finna varken ro eller lycka. Det är jobbigt att andas.
Jag vill inte att någon ska tycka om mig. För jag kan inte tycka om dom.
Jag tycker inte om mig eller någon annan.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Jag vill inte se någon i ögonen. Jag vill inte se deras ro, deras lycka.
Inte när jag själv inte kan finna varken ro eller lycka. Det är jobbigt att andas.
Jag vill inte att någon ska tycka om mig. För jag kan inte tycka om dom.
Jag tycker inte om mig eller någon annan.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Jag tänker på dig dag som natt
Jag älskar dig, jag älskar dig.
Och någonstans tror jag att du älskar mig också.
För det gör du väl? Du älskar väl mig?
Jag tror på att det vi vill och planerar kommer att bli bra.
Men varför vill du hela tiden såra mig?
Är jag inte tillräckligt bra?
Du utnyttjar mina svagheter och vet att du vad du än gör så förlåter jag dig.
Jag behöver få höra från dig att jag duger.
För det gör jag väl? Jag duger väl för dig?
Jag är som beroende av dig.
Och det vet du om.
Jag skulle behöva slå mig fri.
Och någonstans tror jag att du älskar mig också.
För det gör du väl? Du älskar väl mig?
Jag tror på att det vi vill och planerar kommer att bli bra.
Men varför vill du hela tiden såra mig?
Är jag inte tillräckligt bra?
Du utnyttjar mina svagheter och vet att du vad du än gör så förlåter jag dig.
Jag behöver få höra från dig att jag duger.
För det gör jag väl? Jag duger väl för dig?
Jag är som beroende av dig.
Och det vet du om.
Jag skulle behöva slå mig fri.
...
Den här människan tär på mig. Något fruktansvärt. Jag känner mig sliten och seg just för att han är så krävande, but still, jag kan inte vara utan honom. Jag vill ju ha barn med honom..
Här blir det barn gjorda?
Vi pratar om att skaffa barn nu. Det började med att jag trodde att jag var med barn p.g.a. att jag råkade missa p-piller så jag gjorde ett grav.test och det visade positivt, precis som jag trodde. Jag blev både rädd och glad men mest glad. Men efter ca. 20 min var sträcket borta. Vafan? Då gjorde jag ett nytt dagen efter men det var negativt så jag är alltså inte med barn. Och det var faktiskt skit jobbigt när det visade sig att det inte fanns något där inne. Jag hade (dumt nog) fått förhoppningar och tagit ut glädjen i förskott. Till och med han blev lite ledsen.
Då började vi istället att prata om att skaffa barn, på riktigt. Vi båda vill ha barn. Jag blev överlycklig och började direkt att planera och börja tänka på namn. Men så tänkte jag en andra gång..barn, nu? Jag blir så osäker. Barn har jag velat ha sedan fyra år tillbaka, det har funnits en stark längtan och nu är jag så nära. Men är verkligen barn det rätta? Om vi börjar nu kommer jag inte hinna gå klart skolan, jag kommer alltså inte ha någon riktig utbilning och det har ju inte han heller. Ska verkligen ett barn ha TVÅ föräldrar utan utbildning? Hur smart är det som 17 åring att PLANERA en graviditet? Inte smart alls.
Vi har ingenstans att bo, ingen fast inkomst, vi är inte tillsammans, den ena är så gott som alkoholist och den andra har en smärtfylld och ärrig bakrund. Skulle vi verkligen bli bra föräldrar, skulle vi verkligen ens kunna ta hand om ett barn när vi knappt kan ta hand om oss själva? Svaret är ganska självklart, nej.
Men vi kanske växer, utvecklas och blir mognare? Vi kanske kommer att klara det. Men det finns ett "kanske" med i bilden hela tiden och det känns inte så stabilt att bygga en familj på ett "kanske".
De stunder jag är med honom då är jag så gott som säker på att jag vill ha barn med honom nu, då tror jag verkligen att vi kommer att klara det, då ser jag ljust på allt det här. Men när han inte är i närheten, då ser jag alla brister, anledningarna till att vi inte ska ha barn. Det är i de stunderna som jag tar mitt sunda förnuft till fånga och inser att det inte vore så klokt att sätta ett barn till världen just nu.
Jag är så nära min dröm, så nära att jag nästan kan ta på den. Det här har jag längtat efter sedan fyra år och nu är jag så (!) nära men ändå så velar jag.
Då började vi istället att prata om att skaffa barn, på riktigt. Vi båda vill ha barn. Jag blev överlycklig och började direkt att planera och börja tänka på namn. Men så tänkte jag en andra gång..barn, nu? Jag blir så osäker. Barn har jag velat ha sedan fyra år tillbaka, det har funnits en stark längtan och nu är jag så nära. Men är verkligen barn det rätta? Om vi börjar nu kommer jag inte hinna gå klart skolan, jag kommer alltså inte ha någon riktig utbilning och det har ju inte han heller. Ska verkligen ett barn ha TVÅ föräldrar utan utbildning? Hur smart är det som 17 åring att PLANERA en graviditet? Inte smart alls.
Vi har ingenstans att bo, ingen fast inkomst, vi är inte tillsammans, den ena är så gott som alkoholist och den andra har en smärtfylld och ärrig bakrund. Skulle vi verkligen bli bra föräldrar, skulle vi verkligen ens kunna ta hand om ett barn när vi knappt kan ta hand om oss själva? Svaret är ganska självklart, nej.
Men vi kanske växer, utvecklas och blir mognare? Vi kanske kommer att klara det. Men det finns ett "kanske" med i bilden hela tiden och det känns inte så stabilt att bygga en familj på ett "kanske".
De stunder jag är med honom då är jag så gott som säker på att jag vill ha barn med honom nu, då tror jag verkligen att vi kommer att klara det, då ser jag ljust på allt det här. Men när han inte är i närheten, då ser jag alla brister, anledningarna till att vi inte ska ha barn. Det är i de stunderna som jag tar mitt sunda förnuft till fånga och inser att det inte vore så klokt att sätta ett barn till världen just nu.
Jag är så nära min dröm, så nära att jag nästan kan ta på den. Det här har jag längtat efter sedan fyra år och nu är jag så (!) nära men ändå så velar jag.
Tufft
Jag älskar dig, min kaospojke!
26/4
Jag vet bara att jag vill och tycker om att va med dig.
Försvinn
You're on my heart just like a tatto
För att du älskade mig
För alla dom gången du stod upp för mig
För all ärlighet du fick mig att se
För att glädje du gav mig
För alla fel som du gjorde rätt
För alla drömmar som gick i uppfyllelse tack vare dig
För all den kärlek jag hittade hos dig
Du var min styrka när jag var svag
Du var min röst när jag inte kunde prata
Du var mina ögon när jag inte kunde se
Du såg det bästa hos mig
Du lyfte upp mig när jag inte nådde
Du gav mig tro för att du trodde på mig
För all ärlighet du fick mig att se
För att glädje du gav mig
För alla fel som du gjorde rätt
För alla drömmar som gick i uppfyllelse tack vare dig
För all den kärlek jag hittade hos dig
Du var min styrka när jag var svag
Du var min röst när jag inte kunde prata
Du var mina ögon när jag inte kunde se
Du såg det bästa hos mig
Du lyfte upp mig när jag inte nådde
Du gav mig tro för att du trodde på mig
