GIZLI

...ensam. Det kommer vågor då jag bara tänker på honom, då jag inte vill något hellre att gå hem till honom, känna hans armar runt mig, kyssa honom och bara dra ett stort sträck över allt det här. 

Men så kommer jag tillbaka till verkligeheten och inser att jag ska va stark och klara mig ensam. Många andra människor klarar sig ju utan pojk- eller flickvän. Så varför skulle inte jag? Antagligen för att jag tror att jag är svagare än vad jag egentligen är.

Jag vet inte om jag vill gå tillbaka till honom. Jag vet inte om jag vill va utan honom. Det känns så konstigt att gå hem hit, att vara här, att äta här, att sova här. Jag har ju bott hos honom. Jag är van vid att vakna där, äta min frukost där, gå dit efter skolan, äta mat ihop med honom, mysa framför tvn med honom och slutligen somna med honom.

Jag vet inte om det beror på att jag är så fruktansvärt kär i honom eller för att jag inte vill va ensam, jag känner så här. Jag vet bara att jag saknar det jag hade. Och det är många stunder under dagen som jag önskar att allt va precis som förut. Ibland känns det nästan som att jag låtsas att allt är som förut.

Jag har bara skrivit om hans dåliga sidor, men han har fina sidor han med, precis som alla andra. Men jag bara inte förmå mig att hitta dom någonstans.