GIZLI

Nu är det över, helt över. Det började i söndags förra veckan. Han var dryg och betedde sig jättekonstigt. Vi bråkade över telefon som vanligt. Och hans kompis sov över. Kompisen som har förstört allt och som ALLTID pratar skit om mig. Kompisen sov över natt efter natt och vi sågs aldrig och över telefon var det stelt. Jag ville att han skulle förstå att jag ville rädda allt, lösa allt och jag vill hem till honom. Men kompisen och alkoholen var viktigare. I onsdags tog det slut, ÖVER TELEFON! Han vägrade att träffa mig, face to face. Istället ville han avslut ett halvår långt förhållande över en jävla telefon. Jag åkte dit och hämtade mina kläder, då var allt lugnt. Han var "trevlig" och sa att jag fick komma förbi när jag ville och hämta mina saker, det vara bara att ringa. Sedan ringde jag samma kväll och då var han helt galen. Så arg! Igår åkte jag dit och hämtade allt annat, möbler och alla andra småsaker. Nu har han ingenting.

Han har inte mig och inte heller något i sin lilla etta. Men han har ju sin nya tjej, som förövrigt är en jävla fitta. Hon och känner varandra och hon stal min egen pojkvän mitt framför ögonen på mig. Hon följer inte den oskriva regeln; man tar ALDRIG någon annans pojkvän. Men dom verkar lyckliga (for now). Alla mina kusiner är vansiniga på honom. För han blev tillsammans med henne SAMTIDIGT som vi var tillsammans. Han hade inte ens stage nog att göra slut med min INNAN han höll på med henne. Jävla svin. En av mina kusiner är speciellt arg och jag vet att om jag bara säger till slår han exet med nöje. Och jag tackar verkligen min släkt för att dom står bakom mig och inte honom, trots att de har umgåtts med honom. Men jag antar att blod är tjockare än något annat.

Han har nu supit en vecka och tagit min katt ifrån mig. Allt för att göra mig arg. Han visste att jag så gärna ville ha katten så därför tog han den utan att jag hade något att säga till om. Han vill inget hellre än att bråka. Han ville heller inte ha något snyggt avslut på allt det här. För att citera honom själv "Vi kan lika gärna va osams för vi kommer aldrig mer att prata eller umgås". Fine. Men har man varit tillsammans i ett halvår borde man kunna skiljas åt som ganska bra vänner.

Jag saknar dom goda stunderna och lyckas ju självklart bara fokusera på dom. Men jag försöker mer och mer att minnas allt han har gjort mot mig, hur dåligt jag har mått och hur mycket jag har velat gå ifrån honom. Jag ville inte bara att allt skulle sluta så här illa.

Men det är ju tydligen vad han vill. Jag försöker att inte bry mig. Jag vill inte prata med honom, jag vill att han ska bli ett avslutat kapitel.