GIZLI

Jag vågar inte längre gå ensam ute. Rädslan av att möta dig finns där hela tiden. Innan kändes det så enkelt, jag visste att jag att jag bara skulle ignorera dig. För mig finns du inte längre. Men jag vet inte längre. Du har sagt att det inte spelar någon roll vad jag gör, du kommer ändå inte att lämna mig ifred.

Vad jag än gör, kommer du att få tag i mig om du bara vill. Du skrämmer mig nu på ett helt annat sätt än vad du har gjort tidigare. Innan har jag kunnat tackla det, jag har vetat hur jag ska hantera det. Men nu låter det verkligen som att du kommer göra allt du kan för att göra allt till ett helvete för mig.

Det är jag som borde göra detta mot dig, det är jag som borde utsätta dig för all skit. Men istället är det du, din äckliga otrogna alkoholist, som utsätter mig för något jag faktiskt inte ens är värd.

Allt jag begär är att du ska lämna mig ifred, men inte ens det klarar du av. Det ända du klarar av är att umgås med din flaska och att vara otrogen.

Jag vet inte vad jag hatar mest, min svaghet eller dig.