GIZLI

Vad ska jag inbilla mig själv för att det inte ska göra lika ont?

Ibland saknar jag dig på riktigt så att det gör ont. Jag försöker att inte framställa dig som allt för hemsk, jag försöker att inte kasta allt för mycket skit på dig. Jag försöker men det är inte alltid så lätt. Den ilska jag känner gentemot dig är äkta ilska, ren & skär. Jag är så arg på sig för att du sårade mig, trampade på mig och fortsatte att sparka på mig när jag redan låg ner. Men det är inte bara dig jag är arg på, jag är arg på mig själv för att jag lät dig göra allt det där.

Det är vår nu och jag vill inte bära på all denna jävla ilska. Jag vill känna mig lätt och fri men istället känner jag mig bara tung, tung av ilska och smärta. Även fast du inte är kvar hos mig så får du mig att fortfarande må skit, du får mig att inte stå ut med mig själv.

Jag vill att du, alla minnen och smärtan ska vara borta imorgon när jag vaknar.

Du var, är och kommer att vara mitt liv. Det känns i hjärtat att du inte finns kvar.

Om jag fortfarande hade haft dig så hade jag känt mig snygg.

Jag hatar det här. Jag är tillbaka på ruta ett. Jag är sårad, jag är trasig.

...försvinn. (Jag saknar dig) Lämna mig ifred. (Jag älskar dig)

Jag hatar dig, bitch. Jag hatar dig för att du tog mitt liv ifrån mig, det ända liv jag kände till. Du tog min kaospojke ifrån mig! Han var min, han tillhörde mig. Du tog något som var mitt. Du tog lyckan ifrån mig. Du tog bort mycket smärta också men den smärtan ersattes bara av en ny smärta som är svårare att hantera. Du förstörde min tillvaro. Du gjorde så att min kaospojke släppte mitt hjärta som låg i hans händer.

Jag förstår inte hur du står ut med dig själv. Hur kan du leva, le och må bra varje dag när du vet vad du har gjort? Hur kan du leva med tanken att du har förstört någons liv? Hur kan du ta någon annans sambo?

Du förtjänar att dö.

Jag minns dig, jag minns vårat förhållande. Jag saknar dig, jag saknar vårat förhållande.

Idag är det värre än vanligt. Det är riktigt jobbigt just nu. Idag har jag bara tänkt på dig och hur mycket jag vill ha dig. Det gör så ont i hjärtat att vara utan dig. (Jag älskar ju dig) När jag hade dig, då fungerade min tillvaro och jag var stabil.

Utan dig faller jag isär och står på två ostadiga ben. Jag försöker att bli stark, jag vill vara stark. Men det är inte enkelt när du fortfarande har mitt hjärta. Du hade mitt hjärta i dina händer, vad hände? Gled det ur ditt grepp, eller släppte du taget?

Något gick jävligt snett, ett snedsteg som gjorde så fruktansvärt ont. Gör det ont i ditt hjärta också?

Jag kallar dig för min vän. Vänner ska ställa upp, vänner ska förstå. Men du varken ställer upp eller förstår. Du är dryg, elak och blir sur för vad jag än gör.

Du vet att jag inte sover på nätterna. Du vet att det är jobbigt när någon blir sur för att man inte dyker upp i skolan. Men likt förbannat blir du skitsur och är dryg. Tänk om du istället kunde fråga hur jag mådde eller bara visa att du inte blir sur för att jag inte mår bra.

Är det inte meningen att du, som min vän, ska förstå mig någorlunda bra? Jag blev inte sur på dig för att du aldrig va i skolan förut.

Du säger att jag borde börja bry mig om skolan, att du inte bryr dig men att du tänker på mitt bästa. Om du tänkte på mitt bästa så skulle du inte bli sur, då skulle du försöka förstå mig.

Du är den som tidigare har förstått för du har varit med förut när det här har hänt, det är dig jag har pratat med. Men nu har jag inte pratat med dig, vad tror du det beror på?

Jag måste vara en dålig flickvän. Så pass dålig att mitt ex inte kunde vara trogen mot mig. Jag misslyckades med en så enkel sak.

Jag kämpar. Men jag kämpar inte längre för att komma över dig. Jag kämpar för att komma tillbaka. Jag vill tillbaka till toppen. Det är inte längre du som är det jobbiga för mig, nu är det verkligheten som är jobbig.

Jag sover fortfarande alldeles för lite. Jag vill inte somna, jag vill inte vakna.

Jag hatar det här. Jag hatar att känna att det håller på att bli kaos och att jag inte vet vad jag ska göra för att få kontroll över situationen. Jag ser inga utrsträckta händer, jag ser bara var jag är på väg. Jag ser ingen som vill hjälpa, jag ser bara vad som väntar mig.

Jag vill bara försvinna, jag vill inte bli utsatt för det som håller på att hända. Jag vill inte finnas kvar när ångesten gör dagliga besök, när luften är svår att få ner till lungorna, när dygnen förvandlas till någon sörja som det varken finns någon början eller slut på. Jag vill inte vara kvar för att vittna min egna undergång, en gång till.

Min kamp tillbaka blev så mycket värre än vad jag trodde, någonsin.

Kan man bli sjuk i hjärtesorg på riktigt?

...8 månader, en vecka och fem dagar. Snart nio månader och inte alls långt kvar till ett år.

Jag vill visa att jag finns. Jag vill skrika "Här är jag!". Men hur jag än försöker, vad jag än säger så är det som att folk inte vill se att här är faktiskt jag. Jag vill visa vad det är som händer med mig för att någon ska kunna förstå. Jag vill visa att det återigen börjar trassla ihop sig och att jag själv inte kan ordna upp det.

Jag vet att jag är på väg tillbaka in i skiten igen och jag vet att det är det sista stället jag vill vara på. Jag har redan varit där och jag har redan tagit mig därifrån. Jag har för fan lyckats få upp mig själv på morgonen och sett fram emot vad dagen har att erbjuda. Men nu är jag där igen, jag vill inte somna för jag vill heller inte vakna till en ny dag som är fylld med tankar som till sist leder till någon sorts ångest.

Jag vill att någon ska se var jag är på väg så att de kan stoppa mig innan det blir värre. Jag vill fortfarande vakna upp och vara en optimist, känna att jag vill göra saker och känna att jag vill lyckas. Jag har försökt att intala mig själv att jag inte kommer att falla igen, men det hjälper inte. Jag gör nästan vad som helst för att slippa det, jag vill inte tillbaka dit igen. Ärren har precis läkt. Jag vill inte ha fler, jag vill slippa dom.

Jag vill att någon ska se mig så att det inte blir fler ärr.

Jag vill..slippa helvetet.

Igår när du försökte trycka ner mig, igår när du försökte få mig att bli mjuk mot dig, igår när du försökte såra mig. Då lyckades du inte, inte med något av det.

Jag kanske har fått någon sorts stryka som får mig att se dig med andra ögon, utan kärlek eller känslor.

Eller så kanske det är nu jag inser hur arg på är på dig för att du va otrogen. Det är kanske är nu jag inser att du verkligen inte är något att sträva efter.

Jag vågar inte längre gå ensam ute. Rädslan av att möta dig finns där hela tiden. Innan kändes det så enkelt, jag visste att jag att jag bara skulle ignorera dig. För mig finns du inte längre. Men jag vet inte längre. Du har sagt att det inte spelar någon roll vad jag gör, du kommer ändå inte att lämna mig ifred.

Vad jag än gör, kommer du att få tag i mig om du bara vill. Du skrämmer mig nu på ett helt annat sätt än vad du har gjort tidigare. Innan har jag kunnat tackla det, jag har vetat hur jag ska hantera det. Men nu låter det verkligen som att du kommer göra allt du kan för att göra allt till ett helvete för mig.

Det är jag som borde göra detta mot dig, det är jag som borde utsätta dig för all skit. Men istället är det du, din äckliga otrogna alkoholist, som utsätter mig för något jag faktiskt inte ens är värd.

Allt jag begär är att du ska lämna mig ifred, men inte ens det klarar du av. Det ända du klarar av är att umgås med din flaska och att vara otrogen.

Jag vet inte vad jag hatar mest, min svaghet eller dig.

Kan inte bara någon fråga hur jag mår?

Jag hatar din existens. Ibland önskar jag att du inte fanns. Det är allt oftare nu. Jag önskar att jag kunde få hämnas, jag önskar att jag kunde få dig till ruta ett.

Att du försöker manupulera MINA vänner att välja DIG framför mig är bara sjukt. Du är sjuk. Jag vill bara att du ska försvinna.

Jag vill att du och det du har gjort mot mig ska vara borta när jag öppnar ögonen nästa gång.

Du får mig att må illa. Jag står inte ut med din existens.

Jag kommer att bli stark utan dig, jag kommer att le utan dig. Du var inte mina ben, jag kan stå på mina egna. Du försökte att få mig tillbaka på ruta ett men så fan heller, jag är bättre än så.

Jag hatar dig för att du sårade mig och för att du såg till att jag fick ännu fler ärr i min själ. Jag hatar mig själv för att jag fortfarande älskar fig och oftast inte vill något annat än att ha dig tillbaka.

Jag försöker bara lura mig själv och alla andra.