GIZLI

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Jag grubblar fortfarande över om han vill ha henne istället för mig. Men så tänker jag; om han ville ha henne, varför skulle han då vara tillsammans med mig?

Det är nu tillochmed så känsligt för mig att jag inte vill att varken han eller jag ska nämna hennes namn. Det blir dock lite svårt med tanke på att jag träffar henne varje dag. Och under de timmar jag träffar henne måste jag låtsas som att allt är ok, att jag inte är irriterad på henne. Hon verkar inte ana någonting alls. Hur kan hon vara så blind? Hade hon tyckt att det var ok om det var hennes pojkvän och mig det handlade om? Hon ska vara min bästa vän, hon ska kunna se att något tynger mig, hon ska kunna ana vad det är utan att jag ska behöva säga det.

Jag blir bara så besviken, jag trodde inte att hon kunde göra så här. Men egentligen, vad har hon gjort? Hon har umgåtts med min pojkvän, so what? Man ska väl egentligen kunna vara med vem man vill? Men är det ok att dom sover över med varandra, i SAMMA säng? Nej, det är inte okej för mig.

Jag försöker tänka klart och komma på hur jag ska lösa allt det här.

Nu har vi börjat om på ny kul, han och jag. Och nu hoppas jag att vi kan vara utan henne, mestadels av tiden iallafall. Jag vill kunna få chansen att ha mitt eget förhållande och klara av det. Utan att hon lägger näsan i blöt. Jag börjar nästan undra om hon håller på så här för att förstöra? Eller är det för att hon själv är singel och saknar ett förhållande?

Jag har funderat på att prata med henne. Men jag vet att hon bara skulle ta det fel och bli arg och besviken på mig. Men jag har den där ständiga oron för att hon ska ta honom ifrån mig (och jag tror inte han skulle tacka nej!).

Jag är nonchalant mot honom, håller honom på avstånd, säger aldrig "jag älskar dig", vill ha min egentid och är sällan gullig. Men sådan är jag, jag släpper inte in människor så lätt. Jag är fortfarande osäker på honom och våran relation. Jag känner att vårat förhållande är tillfälligt, det här är inget som kommer finnas för evigt så varför skulle jag öppna min själ och mitt hjärta? Jag kan öppna min själ och mitt hjärta när jag hittar någon som kommer finnas där för alltid, eller iallafall för en längre period. Och jag vet att många människor får man bara ha för en stund innan de vandrar vidare och det gör alltid mycket ondare när man har släppt in dom än när man håller dom på avstånd. Det känns rätt att göra så här nu.

Jag har sett i mina tidigare "förhållanden" vad som händer när jag släpper in dom direkt, dom lämnar mig för tidigt. Jag vägrar gå igenom det igen!

Igår sov han hos min bästa vän. Utan mig. Han var full. Vad hände? Det har jag inte en aning om. Men jag litar på min bästa vän till 100 %.

Dock vet jag att hon tycker att han är snygg och dom känner varandra ganska väl. Han brukar tjata om henne ganska ofta. Han nämner hennes namn minst tio gånger om dagen. Jag vill att han ska nämna mitt namn minst 100 gånger om dagen för någon. Men det gör han inte, han nämner bara hennes namn.

Jag sa till henne att det inte gjorde något att han sov där, men jag ljög. Det tog emot att veta att nu delar dom säng, nu är det dom två som kommer vakna upp med varandra imorgon. Jag ville att hon skulle förstå ändå att så gör man inte, även om jag sa att det var ok.

Egentligen litar jag på henne, det gör jag. Men nu vet jag inte, jag är bara rädd för att han inte kunde hålla fingrarna i styr och att hon gick med på något. Och kanske är jag rädd för det eftersom jag själv i början av vårat förhållande gjorde något som man inte gör när man är i ett förhållande.

Hon skulle bli besviken om hon fick reda på att jag ens tror att det hände något mellan dom, och det har hon väl rätt till att bli (eller?). Men jag kan inte rå för att jag är orolig.

Mitt förhållande. Jag skulle vilja säga att jag är jättenöjd med mitt förhållande och att jag har allt jag önskar mig. Jag skulle vilja säga att min pojkvän är en jättefin människa, omtänksam och snäll. Om jag skulle säga det där om min pojkvän skulle jag halvt tala sanning, halvt ljuga.

Han kan vara så otroligt fin, omtänksam, snäll, rolig, kreativ, mysig och förstå mig. När han är nykter. Och hur ofta gissar ni på att han är nykter? Allt för sällan är det iallafall. Och det jag nyss beskrev att han är stämmer inte in alls när han har druckit. För då är han elak, svartsjuk, egocentrisk, arg, ledsen och slutar inte dricka när det redan har blivit för mycket.

Han kör även bil på fyllan (må jag ha rätt att kalla honom idiot!). Han väljer frivilligt att sätta sig bakom ratten, vrida om nyckeln och trycka på gasen med alkohol i blodet.

Jag tror att han mår otroligt dåligt, eller nej det gör jag inte. Jag VET att han mår otroligt dåligt. Men det kan han aldrig prata med mig om när vi sitter hemma och bara tar det lugnt eller när något har hänt. Han lägger istället allt på hög och får ur sig allt på en gång i samband med alkoholen. Och vem är det som får ta all skit, får höra alla fel man gör, får vara uppe hela nätterna för att han ska skrika på en? Jo, det är jag.

Och nu tänker ni nog, men gör slut då. Och då säger jag, om det hade varit så enkelt. Men ja, jag är en dum liten flicka som gnäller över småproblem som jag skulle kunna få slut på.