GIZLI

Vikt: 66.6 kg
Midjemått: 75

Jag är fet. Jag är äcklig. Jag är oattraktiv.

Jag är destruktiv. Jag lever tätt intill min ångest. Jag vet inte hur jag står ut med mig själv.

Mitt i alla denna destruktivitet borde det brista för mig någon gång. Hur mycket tål jag? Alldeles för mycket. Jag vill att det ska brista, för just i den stunden det brister det är då det tar stopp. Det är då jag kommer att inse att jag inte klarar av livet längre. Jag, min kropp och mitt psyke verkar tåla vad som helst. Förbannade jävla skit.

Jag är trött. Jag är trött på att det inte brister. Jag är trött för att jag står ut.

Jag är utmattad...

Hela världen är ful och äcklig. Jag mår illa. Jag mår illa av mig själv och jag mår illa av världen.
Jag vill inte se någon i ögonen. Jag vill inte se deras ro, deras lycka.
Inte när jag själv inte kan finna varken ro eller lycka. Det är jobbigt att andas.
Jag vill inte att någon ska tycka om mig. För jag kan inte tycka om dom.
Jag tycker inte om mig eller någon annan.



Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Jag älskar dig, jag älskar dig.
Och någonstans tror jag att du älskar mig också.
För det gör du väl? Du älskar väl mig?
Jag tror på att det vi vill och planerar kommer att bli bra.
Men varför vill du hela tiden såra mig?
Är jag inte tillräckligt bra?
Du utnyttjar mina svagheter och vet att du vad du än gör så förlåter jag dig.
Jag behöver få höra från dig att jag duger.
För det gör jag väl? Jag duger väl för dig?
Jag är som beroende av dig.
Och det vet du om.

Jag skulle behöva slå mig fri.

Den här människan tär på mig. Något fruktansvärt. Jag känner mig sliten och seg just för att han är så krävande, but still, jag kan inte vara utan honom. Jag vill ju ha barn med honom..

Vi pratar om att skaffa barn nu. Det började med att jag trodde att jag var med barn p.g.a. att jag råkade missa p-piller så jag gjorde ett grav.test och det visade positivt, precis som jag trodde. Jag blev både rädd och glad men mest glad. Men efter ca. 20 min var sträcket borta. Vafan? Då gjorde jag ett nytt dagen efter men det var negativt så jag är alltså inte med barn. Och det var faktiskt skit jobbigt när det visade sig att det inte fanns något där inne. Jag hade (dumt nog) fått förhoppningar och tagit ut glädjen i förskott. Till och med han blev lite ledsen.

Då började vi istället att prata om att skaffa barn, på riktigt. Vi båda vill ha barn. Jag blev överlycklig och började direkt att planera och börja tänka på namn. Men så tänkte jag en andra gång..barn, nu? Jag blir så osäker. Barn har jag velat ha sedan fyra år tillbaka, det har funnits en stark längtan och nu är jag så nära. Men är verkligen barn det rätta? Om vi börjar nu kommer jag inte hinna gå klart skolan, jag kommer alltså inte ha någon riktig utbilning och det har ju inte han heller. Ska verkligen ett barn ha TVÅ föräldrar utan utbildning? Hur smart är det som 17 åring att PLANERA en graviditet? Inte smart alls.

Vi har ingenstans att bo, ingen fast inkomst, vi är inte tillsammans, den ena är så gott som alkoholist och den andra har en smärtfylld och ärrig bakrund. Skulle vi verkligen bli bra föräldrar, skulle vi verkligen ens kunna ta hand om ett barn när vi knappt kan ta hand om oss själva? Svaret är ganska självklart, nej.

Men vi kanske växer, utvecklas och blir mognare? Vi kanske kommer att klara det. Men det finns ett "kanske" med i bilden hela tiden och det känns inte så stabilt att bygga en familj på ett "kanske".

De stunder jag är med honom då är jag så gott som säker på att jag vill ha barn med honom nu, då tror jag verkligen att vi kommer att klara det, då ser jag ljust på allt det här. Men när han inte är i närheten, då ser jag alla brister, anledningarna till att vi inte ska ha barn. Det är i de stunderna som jag tar mitt sunda förnuft till fånga och inser att det inte vore så klokt att sätta ett barn till världen just nu.

Jag är så nära min dröm, så nära att jag nästan kan ta på den. Det här har jag längtat efter sedan fyra år och nu är jag så (!) nära men ändå så velar jag.