Här blir det barn gjorda?
Vi pratar om att skaffa barn nu. Det började med att jag trodde att jag var med barn p.g.a. att jag råkade missa p-piller så jag gjorde ett grav.test och det visade positivt, precis som jag trodde. Jag blev både rädd och glad men mest glad. Men efter ca. 20 min var sträcket borta. Vafan? Då gjorde jag ett nytt dagen efter men det var negativt så jag är alltså inte med barn. Och det var faktiskt skit jobbigt när det visade sig att det inte fanns något där inne. Jag hade (dumt nog) fått förhoppningar och tagit ut glädjen i förskott. Till och med han blev lite ledsen.
Då började vi istället att prata om att skaffa barn, på riktigt. Vi båda vill ha barn. Jag blev överlycklig och började direkt att planera och börja tänka på namn. Men så tänkte jag en andra gång..barn, nu? Jag blir så osäker. Barn har jag velat ha sedan fyra år tillbaka, det har funnits en stark längtan och nu är jag så nära. Men är verkligen barn det rätta? Om vi börjar nu kommer jag inte hinna gå klart skolan, jag kommer alltså inte ha någon riktig utbilning och det har ju inte han heller. Ska verkligen ett barn ha TVÅ föräldrar utan utbildning? Hur smart är det som 17 åring att PLANERA en graviditet? Inte smart alls.
Vi har ingenstans att bo, ingen fast inkomst, vi är inte tillsammans, den ena är så gott som alkoholist och den andra har en smärtfylld och ärrig bakrund. Skulle vi verkligen bli bra föräldrar, skulle vi verkligen ens kunna ta hand om ett barn när vi knappt kan ta hand om oss själva? Svaret är ganska självklart, nej.
Men vi kanske växer, utvecklas och blir mognare? Vi kanske kommer att klara det. Men det finns ett "kanske" med i bilden hela tiden och det känns inte så stabilt att bygga en familj på ett "kanske".
De stunder jag är med honom då är jag så gott som säker på att jag vill ha barn med honom nu, då tror jag verkligen att vi kommer att klara det, då ser jag ljust på allt det här. Men när han inte är i närheten, då ser jag alla brister, anledningarna till att vi inte ska ha barn. Det är i de stunderna som jag tar mitt sunda förnuft till fånga och inser att det inte vore så klokt att sätta ett barn till världen just nu.
Jag är så nära min dröm, så nära att jag nästan kan ta på den. Det här har jag längtat efter sedan fyra år och nu är jag så (!) nära men ändå så velar jag.
Då började vi istället att prata om att skaffa barn, på riktigt. Vi båda vill ha barn. Jag blev överlycklig och började direkt att planera och börja tänka på namn. Men så tänkte jag en andra gång..barn, nu? Jag blir så osäker. Barn har jag velat ha sedan fyra år tillbaka, det har funnits en stark längtan och nu är jag så nära. Men är verkligen barn det rätta? Om vi börjar nu kommer jag inte hinna gå klart skolan, jag kommer alltså inte ha någon riktig utbilning och det har ju inte han heller. Ska verkligen ett barn ha TVÅ föräldrar utan utbildning? Hur smart är det som 17 åring att PLANERA en graviditet? Inte smart alls.
Vi har ingenstans att bo, ingen fast inkomst, vi är inte tillsammans, den ena är så gott som alkoholist och den andra har en smärtfylld och ärrig bakrund. Skulle vi verkligen bli bra föräldrar, skulle vi verkligen ens kunna ta hand om ett barn när vi knappt kan ta hand om oss själva? Svaret är ganska självklart, nej.
Men vi kanske växer, utvecklas och blir mognare? Vi kanske kommer att klara det. Men det finns ett "kanske" med i bilden hela tiden och det känns inte så stabilt att bygga en familj på ett "kanske".
De stunder jag är med honom då är jag så gott som säker på att jag vill ha barn med honom nu, då tror jag verkligen att vi kommer att klara det, då ser jag ljust på allt det här. Men när han inte är i närheten, då ser jag alla brister, anledningarna till att vi inte ska ha barn. Det är i de stunderna som jag tar mitt sunda förnuft till fånga och inser att det inte vore så klokt att sätta ett barn till världen just nu.
Jag är så nära min dröm, så nära att jag nästan kan ta på den. Det här har jag längtat efter sedan fyra år och nu är jag så (!) nära men ändå så velar jag.
Kommentarer
Trackback
