GIZLI

Jag minns dig, jag minns vårat förhållande. Jag saknar dig, jag saknar vårat förhållande.

Idag är det värre än vanligt. Det är riktigt jobbigt just nu. Idag har jag bara tänkt på dig och hur mycket jag vill ha dig. Det gör så ont i hjärtat att vara utan dig. (Jag älskar ju dig) När jag hade dig, då fungerade min tillvaro och jag var stabil.

Utan dig faller jag isär och står på två ostadiga ben. Jag försöker att bli stark, jag vill vara stark. Men det är inte enkelt när du fortfarande har mitt hjärta. Du hade mitt hjärta i dina händer, vad hände? Gled det ur ditt grepp, eller släppte du taget?

Något gick jävligt snett, ett snedsteg som gjorde så fruktansvärt ont. Gör det ont i ditt hjärta också?

Jag kallar dig för min vän. Vänner ska ställa upp, vänner ska förstå. Men du varken ställer upp eller förstår. Du är dryg, elak och blir sur för vad jag än gör.

Du vet att jag inte sover på nätterna. Du vet att det är jobbigt när någon blir sur för att man inte dyker upp i skolan. Men likt förbannat blir du skitsur och är dryg. Tänk om du istället kunde fråga hur jag mådde eller bara visa att du inte blir sur för att jag inte mår bra.

Är det inte meningen att du, som min vän, ska förstå mig någorlunda bra? Jag blev inte sur på dig för att du aldrig va i skolan förut.

Du säger att jag borde börja bry mig om skolan, att du inte bryr dig men att du tänker på mitt bästa. Om du tänkte på mitt bästa så skulle du inte bli sur, då skulle du försöka förstå mig.

Du är den som tidigare har förstått för du har varit med förut när det här har hänt, det är dig jag har pratat med. Men nu har jag inte pratat med dig, vad tror du det beror på?

Jag måste vara en dålig flickvän. Så pass dålig att mitt ex inte kunde vara trogen mot mig. Jag misslyckades med en så enkel sak.

Jag kämpar. Men jag kämpar inte längre för att komma över dig. Jag kämpar för att komma tillbaka. Jag vill tillbaka till toppen. Det är inte längre du som är det jobbiga för mig, nu är det verkligheten som är jobbig.

Jag sover fortfarande alldeles för lite. Jag vill inte somna, jag vill inte vakna.

Jag hatar det här. Jag hatar att känna att det håller på att bli kaos och att jag inte vet vad jag ska göra för att få kontroll över situationen. Jag ser inga utrsträckta händer, jag ser bara var jag är på väg. Jag ser ingen som vill hjälpa, jag ser bara vad som väntar mig.

Jag vill bara försvinna, jag vill inte bli utsatt för det som håller på att hända. Jag vill inte finnas kvar när ångesten gör dagliga besök, när luften är svår att få ner till lungorna, när dygnen förvandlas till någon sörja som det varken finns någon början eller slut på. Jag vill inte vara kvar för att vittna min egna undergång, en gång till.

Min kamp tillbaka blev så mycket värre än vad jag trodde, någonsin.

Kan man bli sjuk i hjärtesorg på riktigt?

...8 månader, en vecka och fem dagar. Snart nio månader och inte alls långt kvar till ett år.

Jag vill visa att jag finns. Jag vill skrika "Här är jag!". Men hur jag än försöker, vad jag än säger så är det som att folk inte vill se att här är faktiskt jag. Jag vill visa vad det är som händer med mig för att någon ska kunna förstå. Jag vill visa att det återigen börjar trassla ihop sig och att jag själv inte kan ordna upp det.

Jag vet att jag är på väg tillbaka in i skiten igen och jag vet att det är det sista stället jag vill vara på. Jag har redan varit där och jag har redan tagit mig därifrån. Jag har för fan lyckats få upp mig själv på morgonen och sett fram emot vad dagen har att erbjuda. Men nu är jag där igen, jag vill inte somna för jag vill heller inte vakna till en ny dag som är fylld med tankar som till sist leder till någon sorts ångest.

Jag vill att någon ska se var jag är på väg så att de kan stoppa mig innan det blir värre. Jag vill fortfarande vakna upp och vara en optimist, känna att jag vill göra saker och känna att jag vill lyckas. Jag har försökt att intala mig själv att jag inte kommer att falla igen, men det hjälper inte. Jag gör nästan vad som helst för att slippa det, jag vill inte tillbaka dit igen. Ärren har precis läkt. Jag vill inte ha fler, jag vill slippa dom.

Jag vill att någon ska se mig så att det inte blir fler ärr.

Jag vill..slippa helvetet.

Igår när du försökte trycka ner mig, igår när du försökte få mig att bli mjuk mot dig, igår när du försökte såra mig. Då lyckades du inte, inte med något av det.

Jag kanske har fått någon sorts stryka som får mig att se dig med andra ögon, utan kärlek eller känslor.

Eller så kanske det är nu jag inser hur arg på är på dig för att du va otrogen. Det är kanske är nu jag inser att du verkligen inte är något att sträva efter.

Jag vågar inte längre gå ensam ute. Rädslan av att möta dig finns där hela tiden. Innan kändes det så enkelt, jag visste att jag att jag bara skulle ignorera dig. För mig finns du inte längre. Men jag vet inte längre. Du har sagt att det inte spelar någon roll vad jag gör, du kommer ändå inte att lämna mig ifred.

Vad jag än gör, kommer du att få tag i mig om du bara vill. Du skrämmer mig nu på ett helt annat sätt än vad du har gjort tidigare. Innan har jag kunnat tackla det, jag har vetat hur jag ska hantera det. Men nu låter det verkligen som att du kommer göra allt du kan för att göra allt till ett helvete för mig.

Det är jag som borde göra detta mot dig, det är jag som borde utsätta dig för all skit. Men istället är det du, din äckliga otrogna alkoholist, som utsätter mig för något jag faktiskt inte ens är värd.

Allt jag begär är att du ska lämna mig ifred, men inte ens det klarar du av. Det ända du klarar av är att umgås med din flaska och att vara otrogen.

Jag vet inte vad jag hatar mest, min svaghet eller dig.

Kan inte bara någon fråga hur jag mår?

Jag hatar din existens. Ibland önskar jag att du inte fanns. Det är allt oftare nu. Jag önskar att jag kunde få hämnas, jag önskar att jag kunde få dig till ruta ett.

Att du försöker manupulera MINA vänner att välja DIG framför mig är bara sjukt. Du är sjuk. Jag vill bara att du ska försvinna.

Jag vill att du och det du har gjort mot mig ska vara borta när jag öppnar ögonen nästa gång.

Du får mig att må illa. Jag står inte ut med din existens.

Jag kommer att bli stark utan dig, jag kommer att le utan dig. Du var inte mina ben, jag kan stå på mina egna. Du försökte att få mig tillbaka på ruta ett men så fan heller, jag är bättre än så.

Jag hatar dig för att du sårade mig och för att du såg till att jag fick ännu fler ärr i min själ. Jag hatar mig själv för att jag fortfarande älskar fig och oftast inte vill något annat än att ha dig tillbaka.

Jag försöker bara lura mig själv och alla andra.

Igår saknade jag din kropp för första gången. Jag låg i min säng och skulle sova, då insåg jag att jag saknade din kropp. Jag saknade att ligga på ditt bröst, ha dina armar runtom mig och somna till din röst. Jag saknar kramarna från dig. Jag saknar all den beröring jag fick ifrån dig.

Jag inser nu att du är nog fortfarande den ända jag vill ha.

Jag läste en blogg alldeles nyss och innehavaren till denna blogg har skrivit om förhållanden. Hon har själv aldrig haft ett förhållande men hon tycker att man alltid ska vara nykär, jätteromantisk och aldrig bråka i ett förhållande. Man kan absolut va nykär länge i ett förhållande och självklart kan man vara romantisk MEN jag tror knappast att förhållande kan vara fritt från bråk. Jag tror att vissa förhållanden blir starkare av bråk, mer eller mindre.

Det märks så väl att hon lever i en jävla fantasivärld. Ett förhållande är inte lätt, ett förhållande är något man får jobba för. Jag jobbade för mitt förhållande men det räckte inte till. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och gav allt jag kunde för att det skulle kunna fungera men det slutade ändå med att han var otrogen mot mig.

Ibland spelar det ingen roll att man verkligen lägger ner både sitt hjärta och sin själ i ett förhållande för det är inte alltid som det går.

Och man saknar inte alltid varandra, om man bor ihop kan man behöva en helg ifrån varandra för att stärka förhållandet. Man behöver nästan alltid tid ifrån varandra. Oftast saknar man varandra, men inte alltid och det är inget fel med det. I alla fall inte enligt mig, för mig är det okej att inte sakna sin partner hela jävla tiden.

Hon vet ingenting om livet så jag tycker bara att hon kan hålla käften.

Jag vill vara ensam. Jag är så otroligt mycket starkare utan dig. Så här bra har jag inte mått på länge och allt är tack vare att du var otrogen mitt framför ögonen på mig. Jag kan egentligen bara säga tack till dig. Tack för att du befriade mig från dig.

Det är SÅ skönt att få bestämma över sitt eget liv.

Jag saknar din familj. Och jag saknar dig som min bästa vän. Men jag saknar inte vårat förhållande och den du blev.

"Du måste verkligen hata mig va?" Ja, vad tror du själv? Jag kommer in i din lägenget i hopp om att bara få mysa med dig, jag är jätteglad över att få träffa dig igen efter en natt utan dig MEN, vad hittar jag då? Jo, dig och en helt random brud i sängen. Du är helt naken och hon var det alldeles nyss. Du har varit otrogen för ANDRA gången (nästan tredje) på ett halvår. Va, är jag arg? Hm, det är konstigt.

Att du ens har mage att säga att du älskar mig, att jag är ditt allt några timmar innan du ligger med den horan. Du sa att du inte skulle lämna mig igen, höll du det? NEJ! Du är full av skit. Jag litar inte för fem öre på dig, aldrig igen.

Jag älskar verkligen dig av hela mitt hjärta, du är så otroligt speciell för mig. Men att du är otrogen mot mig och behandlar mig som skit, det kan jag bara inte se igenom.

Jag måste ignorera dig bra länge nu för att inte falla för dig igen, sen ska jag prata med dig. När JAG är redo.