Henne
Jag vill bara vara hos dig, med dina armar runt mig. Men nu håller du dina armar runt henne.
Till Dig
Men för mig är det inte enkelt, jag har fortfarande känslor kvar. Jag kommer verkligen ihåg att du existerar för det är dig jag tänker på hela dagarna. Jag minns att vi levde tätt ihop, jag minns nästan varje dag. Jag saknar alla bra stunder som var, jag tänker på allt som varit.
Jag kan bara inte glömma ett halvår. För allt jag har som är från ett halvår tillbaka, påminner om dig. Jag tycker inte det är rätt mot vårat förhållande att bara glömma allt på en dag. Men det tycker du, du vill inte veta av mig eller det vi hade. Jag kan acceptera att du har tappat känslorna för mig, jag kan acceptera att du har tröttnat men vad jag inte kan acceptera är att du var otrogen fast du sa att det var det värsta du visste, otrohet. Jag kan inte acceptera att du har låtit henne komma in och bara ta min plats utan vidare. Jag kan acceptera att du inte ville vara med mig längre men jag kan inte acceptera att du skötte det så här.
Du behandlade mig som en främling, du gjorde min tillvaro smärtsam. Men du brydde dig inte ens. För dig måste jag bara ha varit någon, inte någon speciellt, inte den rätta utan bara någon. Du lät mig falla för ditt skitsnack om att du älskade mig så mycket, att du aldrig hade älskat någon så mycket tidigare. Men inget av det stämde. Jag var bara ditt tidsfördriv.
För mig var du mer än bara ett tidsfördriv. Jag älskade dig, jag ville vara med dig, jag såg något hos dig och jag trodde att det vi hade var något speciellt.
Men jag antar att du bara är feg och rädd. Du klarar inte av att vara ensam men när man kommer för nära då får man inte stanna kvar för då måste du byta ut din flickvän.
Jag släppte in dig mer än vad jag borde ha gjort för det gjorde bara ondare nu än vad det hade gjort innan.
Han va min
Det känns så fel men jag tror fan att jag skulle kunna gå tillbaka till honom idag om han bad mig. Jag skulle blunda för att han har ny tjej. Och varför blev han tillsammans med henne? Varför dög inte jag längre? Vad gjorde jag för fel?
Jag mår inte alls bra, jag vill inte ha det så här.
Since now I'm gonna make it on my own
Han har inte mig och inte heller något i sin lilla etta. Men han har ju sin nya tjej, som förövrigt är en jävla fitta. Hon och känner varandra och hon stal min egen pojkvän mitt framför ögonen på mig. Hon följer inte den oskriva regeln; man tar ALDRIG någon annans pojkvän. Men dom verkar lyckliga (for now). Alla mina kusiner är vansiniga på honom. För han blev tillsammans med henne SAMTIDIGT som vi var tillsammans. Han hade inte ens stage nog att göra slut med min INNAN han höll på med henne. Jävla svin. En av mina kusiner är speciellt arg och jag vet att om jag bara säger till slår han exet med nöje. Och jag tackar verkligen min släkt för att dom står bakom mig och inte honom, trots att de har umgåtts med honom. Men jag antar att blod är tjockare än något annat.
Han har nu supit en vecka och tagit min katt ifrån mig. Allt för att göra mig arg. Han visste att jag så gärna ville ha katten så därför tog han den utan att jag hade något att säga till om. Han vill inget hellre än att bråka. Han ville heller inte ha något snyggt avslut på allt det här. För att citera honom själv "Vi kan lika gärna va osams för vi kommer aldrig mer att prata eller umgås". Fine. Men har man varit tillsammans i ett halvår borde man kunna skiljas åt som ganska bra vänner.
Jag saknar dom goda stunderna och lyckas ju självklart bara fokusera på dom. Men jag försöker mer och mer att minnas allt han har gjort mot mig, hur dåligt jag har mått och hur mycket jag har velat gå ifrån honom. Jag ville inte bara att allt skulle sluta så här illa.
Men det är ju tydligen vad han vill. Jag försöker att inte bry mig. Jag vill inte prata med honom, jag vill att han ska bli ett avslutat kapitel.
Kommer du ihåg vem jag var?
Jag finns inte kvar. Du bryter ner mig, bit för bit. På ett halvår finns inte jag kvar. Nu är det någon annan som har tagit över som tror på allt du säger. För ett halvår sen skulle jag aldrig kunna se mig så här. För då var jag en egen individ, jag hade styrkan och jag visste vem jag var, vad jag stod för och vad som var sant och vad som inte var sant.
Men idag vet jag inte vem jag är, vad jag tror på eller vad sanningen är. Men en sak vet jag, det är att styrkan är borta och det gör mig svagare inför någon annan än någonsin tidigare. Jag säger inte längre ifrån utan jag funderar på om du har rätt, om allt det du säger är sant. Jag finner mig i hur situationen är, jag låter dig bestämma över vem jag är och vad jag tycker och tänker. Jag låter dig bestämma vad jag ska säga och inte.
Du är manipulativ och mig har du verkligen lyckats manipulera. Du har fått mig att tvivla på mig själv. Du har gjort så att jag har gått från styrkan och självständigheten själv, till att vara någon som jag inte ens vet vem det är. Jag känner inte igen mig själv, jag är borta. Och det är fel! Jag vill fortfarande vara stark, jag vill ha allting klart. Men du har suddat ut allt och ersatt det med din sjuka hjärna.
Men jag vågar inte lämna dig, för det är du som har fått min styrka. Jag vet inte vad du kan ta dig till när jag vill gå. Som du tidigare har sagt "du kommer aldrig slippa mig". Och nu vet jag verkligen att det är sant, jag kommer aldrig bli fri från dig. För även om jag går så finns alltid orden kvar. Dom finns alltid kvar uppe i huvudet, hela jävla tiden. Dom försvinner aldrig, precis som du.
Det är så klycshigt och låter verkligen som ni-måste-tycka-synd-om-mig. Men så är det inte. Att leva med en manipulativ alkoholist vid sin sida är svårare än vad man någonsin kan föreställa sig. Jag hade aldrig trott att det var så här. Men nu vet jag vad alla andra har menat, hur svårt det har varit för dom. Det är nu jag förstår. Det är sjukt att man ska behöva utsättas för det för att förstå.
Det här önskar jag ingen. Det här kan man möjligtvis aldrig förtjäna.
