GIZLI

Jag är inte stark och jag kan inte hålla fast vid det jag säger.

Nu är vi tillsammans igen och igår sa jag för första gången att jag älskar han.

Och det gör jag, dessutom är jag galet kär i honom och jag känner att jag är inte färdig med han.

I dag har han stött på min kompis, hela dagen. Jag har anat det hela tiden, sagt det till henne. Att han kommer att ragga på dig. Och se vad rätt jag hade.

Jag känner mig bortglömd. Jag känner att jag inte gjorde någon skillnad i hans liv.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men det är tomt i huvudet. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag känner att det inte är värt det.

...ensam. Det kommer vågor då jag bara tänker på honom, då jag inte vill något hellre att gå hem till honom, känna hans armar runt mig, kyssa honom och bara dra ett stort sträck över allt det här. 

Men så kommer jag tillbaka till verkligeheten och inser att jag ska va stark och klara mig ensam. Många andra människor klarar sig ju utan pojk- eller flickvän. Så varför skulle inte jag? Antagligen för att jag tror att jag är svagare än vad jag egentligen är.

Jag vet inte om jag vill gå tillbaka till honom. Jag vet inte om jag vill va utan honom. Det känns så konstigt att gå hem hit, att vara här, att äta här, att sova här. Jag har ju bott hos honom. Jag är van vid att vakna där, äta min frukost där, gå dit efter skolan, äta mat ihop med honom, mysa framför tvn med honom och slutligen somna med honom.

Jag vet inte om det beror på att jag är så fruktansvärt kär i honom eller för att jag inte vill va ensam, jag känner så här. Jag vet bara att jag saknar det jag hade. Och det är många stunder under dagen som jag önskar att allt va precis som förut. Ibland känns det nästan som att jag låtsas att allt är som förut.

Jag har bara skrivit om hans dåliga sidor, men han har fina sidor han med, precis som alla andra. Men jag bara inte förmå mig att hitta dom någonstans.

Jag tänker tillbaka; tillbaka på när vi såg på Rena Rama Rolf, när vi åkte bil överallt, när jag träffade din pappa första gången, när jag lagade mat till dig, när du fick den egna låda, när vi kollade på lägenheten första gången, första natten vi sov över i lägenheten, när vi sov på luftmadrasserna, när vi va hemma hos din vän och va uppe hela natten, när vi badade i ditt otroligt lilla badkar, när vi satt och kollade på idol, alla kvällar när vi svullade chips, alla gånger du försökte ta kort på mig, när jag låg på din arm och du höll om mig, alla saker jag tog med det till lägenheten.

Idag tog jag med mig alla saker hem och sa att det var slut. Och det är slut, på riktigt nu. Och det gör ont, längst in i hjärtat. Jag kommer inte prata med dig, jag kommer undvika dig. För både du och jag vet att om vi ses snart igen kommer vi så småningom att bli tillsammans igen. Och det funkar ju inte, inte för oss.

Jag vet att du kommer hitta en ny tjej. Då är det hon som kommer få ligga på din arm och bli omhållen, då är det hon som kommer få sova brevid dig varje natt. Då kommer du prata om mig med henne som du har pratat med mig om dina alla andra f.d tjejer. Jag kommer bara vara ett av dina ex. Och det svider.

Jag vet att jag kommer komma över dig. Men just nu gör det bara så ont. Det gör så ont att jag bara har minnena från dig kvar. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att det fortfarande var du och jag. Att jag kunde sitta där i din lägenhet nu, spela nitendo och lyssna på all din musik. Och att du skulle sitta brevid och hjälpa mig med de banor jag inte klarar.

De banor jag inte kommer klara nu i livet kommer eller får inte du hjälpa mig med. Både du och jag kommer få stå på våra egna ben.

Your'e on your own now.

Jag är starkt inne på spåret att göra slut. Jag är så nyfiken på allt annat, på livet. Just nu känns det som att jag inte har något eget liv och jag saknar mitt eget liv.

Men jag kan inte göra slut nu, för då skiter han i allt. Jobbet han har fixat, lägenheten som är på g. Och jag vill inte vara den som förstör allt. Han förstår inte att han kan ha ett liv utan mig. Han förstår inte att han kan jobba för sin egen del. Jag vet att jag kan fortsätta med ett liv utan honom, jag är tillräckligt stark. Och jag tror att han också är det om han bara skulle försöka. Han vågar inte stå på egna ben. Och jag orkar inte vara hans ben längre.

Men så blir jag osäker. Tänk om det blir ett stort misstag om jag lämnar honom? Tänk om jag vill ha honom tillbaka?

Jag är osäker på om jag ens är kär i honom fortfarande. Och hur ska jag göra för att få veta sanningen? Att fråga mig själv är lönlöst för jag har inga svar. Och jag kan inte fråga någon annan för det vet inte dom.

Hur det än slutar är det jag som kommer vara boven i dramat, den elaka.